Ligger och är helt förtvivlad... och blir irriterad på mig själv för att jag reagerar som jag gör.
Men jag sörjer att jag aldrig kommer få några egna barn... något som jag verkligen vill men som jag vet att jag inte kommer orka.
Det gör bara så jävla ont att jag tror jag går sönder, och ännu ondare gör det när pojkvännen sitter och gullar med en bäbis, trycker upp huvet i ansiktet på mig och ber mig lukta...
jag vet att bäbisar är mysiga och luktar gott.. något som jag aldrig kommer få vara med om med honom nu efter att han klippt ledningarna... känns bara som han gnuggade det i ansiktet på mig, även om jag vet att han inte menar det så.

Vad fan gör man?